Klockan 13.30 sitter Mika Kulmala i Airpros rastrum intill Helsingfors-Vanda flygfält. Till rastrummet kommer rampbussförare en efter den andra. Kaffet droppar från kokaren till pannan. Tjafset går runt.

– Fitteri är tillit, konstaterar Kulmala.

Hos Airpro i Helsingfors-Vanda arbetar ett 40-tal förare i fyra skift: morgonen, kvällen, natten och mellanskiftet. I nattskiftet finns endast en arbetare, eftersom det i praktiken inte finns någon trafik.

– Det finns en förare på plats ifall något oväntatt skulle uppstå, eftersom Helsingfors-Vandas status är som nödflygfält, förklarar Kulmala.

Arbetsdagens längd varierar mellan 4 och 13 timmar. Kortaste arbetspasset på fyra timmar har bestämts i lokala kollektivavtalet, men man hoppas på att öka det till fem timmar. Idag slutar Kulmalas pass först klockan 24:00.

– Den värsta rusningen är mellan två och sex på eftermiddagen, säger han.

– Dagarna varierar också stort. I princip kan det bli endast en körtur någon dag, medan det en annan blir frågan om tiotals, fortsätter Kulmala.

En av utmaningarna i jobbet är oförutsägbarheten, men egentligen är det koordinatorns bekymmer som styr förarna. Förarna kör precis dit vart de är visade.

Flygfältsbussförarens uppgift är främst att föra avgående passagerare till planet och hämta ankommande passagerare från planet till terminalen. Detta kan först verka som en simpel uppgift, men flygplatsen fungerar efter extremt noggranna omständigheter

Naturligtvis kan man inte köra runt fältet hur som helst med bussen. Instruktioner och reglerna förändras också konstant, vilket innebär enorm mängd fortbildning.

– Här finns vissa områden där man kan köra, och en hel del restriktioner. I ett nötskal, väjer alla flygplanen och bussförarna väjer för helt alla. Flygplanen är gudinnorna här, sammanfattar Kulmala.

– Väjningsreglerna är i princip normala, men vi ska släppas med passagerarna bort från taxingområdet så fort som möjligt. Man kan inte bli där och vänta.

Taxingområdet används för förflyttningen mellan terminalnivån och ratardationsfälten. För övrigt behöver och får man inte brådska på flygsidan.

– Vi fungerar efter trafiken. Om vi ​​inte hinner till något mellanrum, då hinner vi bara inte.

Förutom rattvridningen har Airpros förare också en annan viktig uppgift: passagerarövervakningen.

– Vi ser till att folk inte distraherar någonstans och vandra, och att ingen gör något förbjudet. När passagerarövervakning görs, får vi inte göra något annat.

Man behöver ofta inte ingripa i passagerarnas förflyttning, men det vanligaste enskilda problemet som man ofta stöter på under övervakningen är rökning. Att man efter en lång flygning eller väntan i terminalen lockas av en cigarett kan vara ödesdigert. Även om tobaken slocknar efter första uppmaningen, kan kaptenen fatta beslut om att inte ta ombord passageraren som gjort bort sig.

– På sommaren när det är vackert och varmt är det mer olägenheter, säger Kulmala.

Eftersom förarna är i kontakt med passagerarna är det bra att också behärska engelskan

– Vi har dock ständig kontakt med kunderna. Övriga språk är naturligtvis också ett plus. Värsta situationerna är de där man inte hittar ett gemensamt språk med passageraren, säger Kulmala.

Kulmala är en av de nyaste förarna på jobbet, eftersom personalombytet är mycket lågt. Kulmalas karriär inom HRT:s trafik slutade 2014 i samband med Veolias samarbetsförhandlingar, varefter han sökte sig till flygfältet som säkerhetskontrollant. Efter det öppnades vägen för yrkesföraren att igen 2016 sätta sig bakom ratten.

– Jag var här på en intervju redan år 2009, och då skrevs mitt namn i minnet. Jag kom först hit från säkerhetssidan som sommarjobbare och sedan som fast anställd.

Flygfältsområdet är som sin egen stad – en myrstack, där tiotusen människor jobbar samtidigt som mest. På själva perrongen kör utöver bussarna en mängd varierande utrustning, som transporterar till exempel bränsle, bagage och mat till flygplanen.

I ena hörnet kör en polisbil emot, gränsvakten i det andra. Allt övervakas av marschaller, det vill säga en slags flygplatssheriffer, som övervakar säkerheten på perrongen dygnet runt. ID-kortet ska alltid vara synligt.

– Det finns bara ett fåtal personer i Finland med detta yrket.

Om någon inbillar sig att det finns gott om plats på flygfältet har de förmodligen aldrig besökt perrongen. Fast asfalten sträcker sig långt in i horisonten, opererar allt utom avgående och anländande planen i trånga utrymmen innanför exakta gränser.

– På natten blir jobbet mer utmanande, när fältet är mörkt. Och om det ännu skulle råka regna, är sikten riktigt dålig.

51-årige Kulmala skulle inte kunna i det här skedet tänka sig att arbeta någon annanstans. Arbetsgänget på fältet har blivit samhållande och varje dag blir slutligen annorlunda. Åtminstone nu i efterhand anser Kulmala att linjetrafiken är tråkande.

– Flygfältet är fascinerande också som arbetsmiljö. Ibland är det riktigt lugnande att se maskinerna lyfta och landa, säger Kulmala.