– Nu är det bra att köra när solen skiner och vägen är torr. Men på en mörk och isig väg måste man koncentrera sig för att lyckas, och det är påfrestande, säger Eriksson.
Mannen, lastbilen och rödfärgade asfalten
Bo Eriksson kör trähacket till Långnäs, varifrån det fraktas med båt till Nådendal.
Bo Eriksson, 60, har även många andra uppgifter än att bara köra påhängsekipage. Han lastar bland annat 95 kubikmeter trähack 2-3 gånger om dagen med en skoplastare i en lastbil som ägs av Transmar. Han transporterar hacket som går till värmekälla, till hamnen i Långnäs, varifrån släpvagnarna överförs till et fartyg och sedan över havet till Nådendal. Vi slapp med på vägen till Långnäs med Eriksson, som kört lastbil i 41 år.
Tidigare har Eriksson transporterat gods i Finland, Sverige och Danmark. Den vanligaste vägen i Finland var att exportera potatischips till Kuopio, Kajana, Rovaniemi och Torneå. På tillbakaresan kom Lapin Kultas öl. Det brukade vara två veckor jobb och en vecka ledigt efter det. De senaste tio åren har han endast kört på Åland.
– Det är lättare att köra bara här, man får ett dagsjobb och behöver inte vara långa tider borta hemifrån, säger Eriksson, när lastbilen slukar rödaktig asfalt. Vägens färg orsakas av sanden i ölandskapet.
Vad har förändrats mest i förarjobbet under decennierna?
– Det här har förändrat allt, säger Eriksson och lyfter upp smarttelefonen. – Nuförtiden är det mycket lättare att få information att löpa. Förutom det når arbetsgivaren mig när han vill, säger Eriksson och ler snett.
Han berömmer det förbättrade bilsätet och det bättre siktet ut.
– Den här kabinen är som cockpiten på ett flygplan, och vissa köregenskaper är bättre än på personbilarna. Å andra sidan kräver ökade elektroniken oftare reparation än tidigare bilarna.
– Nu är det bra att köra när solen skiner och vägen är torr. Men på en mörk och isig väg måste man koncentrera sig för att lyckas, och det är påfrestande, säger Eriksson.
Glad fiskeman
Bo Eriksson har varit gift i över 40 år och den 40-årige sonen har inte följt i sin fars fotspår, utan jobbar som elingenjör. Det är fortfarande tid kvar tills pensionsåldern (64 år 9 månader). Är du glad?
– Ja det är jag, man kan egentligen inte klaga. På Åland finns havet runt allstans. Veckosluten är alltid lediga och jag håller även varannan fredag ledig. Det är då jag fiskar.
Bo Eriksson lämnar släpvagnarna i Långnäs hamn, där en ung stuvare flyttar dem med truck på Fjärdvägen-fartyget. Bo Eriksson kör ratten tillbaka till Mariehamn.
En kvinna klarar det bra på transportbranschen, övertygar Wiktoria Rozko.
”Bra ställe att uppfostra barn på”
Wiktoria Rozko, 37, flyttade till Åland för tjugo år sedan från Polen. Hon hade föraryrket redan som barndomsdröm.
Hon har kunnat förverkliga drömmen sedan 2010 som lastbilsförare på Transmar. Hon berättar att hon trivs med sitt jobb. Varför just Åland?
– Det här är ett bra ställe för familjen och att uppfostra barnen, säger Rozko, som har 4- och 6-åriga pojkar.
Hur har det känts att arbeta på en mansdominerad bransch?
– I början sade en elak äldre man att jag gjort fel yrkesval, då jag inte orkade lyfta ett tungt föremål. Nu har jag lärt mig att använda hjälpredskap. En kvinna klarar det bra på transportbranschen, övertygar Wiktoria Rozko.
Regelbundna inhopparen Jan-Erik Hägglund övertygar att han inte är släkt med general Gustaf Hägglund. Däremot är pappa och tvillingbrodern i samma yrke som förare.
Pappa och tvillingbror på transportbranschen
Jan-Erik Hägglund turar Robert Grundström under friveckan. Han är en regelbunden inhoppare.
Varför valde du transportbranschen som karriär?
– Det går i släkten. Pappa körde lastbil och min 5 minuter äldre tvillingbror är också på transportbranschen. Man behövde inte särskilt tänka på val av yrke, säger Hägglund.
Artikkeli on julkaistu lehdessä 3/2022.
