Kollektivavtalen bestämmer lönerna och arbetstiderna

I Finland finns det ingen lag som skulle kräva t.ex. att arbetsgivarna betalar semesterersättning, att lönerna höjs vartannat år eller överhuvudtaget att betala viss lön för ett visst arbete. Dessa och många andra förmåner som tas för givna, tillkommer största delen av arbetstagarna genom kollektivavtal.

Kollektivavtalen är överenskommelser mellan fackliga förbund och arbetsgivarförbund om arbetsvillkor inom olika branscher. Ibland kan den andra parten vara ett enskilt företag istället för ett arbetsgivarförbund. I kollektivavtalen har man avtalat om till exempel löner, skiftersättningar, arbetstider och semester.

De flesta finländska kollektivavtalen är allmänt bindande. Det innebär att alla arbetsplatser inom en bransch ska tillämpa kollektivavtalets bestämmelser, fast arbetsgivaren inte skulle vara medlem i en arbetsgivarförening eller en anställd inte skulle vara medlem i en facklig organisation. Alla arbetarna inom en bransch får därför samma förmåner.

På en enskild arbetsplats eller i ett enskilt arbetsförhållande kan man dock alltid komma överens om bättre villkor än kollektivavtalets. Arbetsgivaren kan alltså inte betala mindre lön än vad som bestäms i kollektivavtalet, men man kan alltid betala mera.

Lagar förbereds i trepartskommittéer

Förutom kollektivavtalen har fackföreningarna i Finland också möjligheten att påverka lagar och i många stora samhällsreformer. Detta möjliggörs i och med det så kallade trepartssamarbetet.

Trepartssamarbetet det vill säga samarbetet mellan landets regering och arbetsmarknadsorganisationerna, har en lång tradition i Finland. Trepartsöverenskommelserna berör inte endast arbetslivsfrågor utan även till exempel socialskyddet och pensionssystemet.

Arbetstagarna representeras i trepartssamarbetet vanligtvis av fackliga centralorganisationerna, det vill säga FFC, STTK och Akava. Arbetstagarna är medlemmar i dessa genom sina egna fackförbund. Arbetsgivarna representeras på liknande sätt av sina centralorganisationer.

Under den senaste tiden har trepartskommittéerna behandlat till exempel coronapasset, arbetarskyddet under coronaepidemin, lönetransparens, konkurrensförbud och främjandet av sysselsättningen.

Arbetsgivarna drar åt olika håll

Många anser att nationella arbetslivets avtal är Finlands styrka och både i arbetsgivarnas såsom arbetstagarnas intresse. Alla gillar dem dock inte. Det finns motståndare speciellt hos arbetsgivarparten.

Förr avtalades löneökningar i Finland genom de så kallade inkomstpolitiska helhetslösningarna, det vill säga inpo. De berörde nästan alla branscher samtidigt och i dem kom man samtidigt överens om många ekonomiska och socialpolitiska frågor, såsom skattesänkningar.

År 2016 meddelade Finlands Näringsliv EK att den ändrat sina regler så att den inte längre sluter arbetslivets avtal, utan att ingåendet i dem enbart finns på enskilda arbetsgivarförbundens ansvar. Det var inpos slut.

År 2020 tog arbetsgivarförbundet Skogsindustrin ett steg längre och meddelade att den överlåter kollektivavtalsförhandlingarna till företagen. Liknande önskemål har funnits också bland Teknologiindustrin. Även på dessa branscher fortsätter nationella fackföreningar att representera arbetstagarna och lönerna att bestämmas enligt kollektivavtalen.