Göteborgs persontrafik sköts från innerhamnen i stadens centrum vid Göta älv. I ytterhamnen, som är Nordens största, möter vi Daniel Börjesson. Han är ordförande för Hamnarbetarnas Fackförening som är Transports (Svenska Transportarbetareförbundet) avdelning 2.

– Jag är ingen vän av privatisering. Container-, RoRo- och bilterminalerna i Göteborgs hamn privatiserades 2012 och mycket har blivit sämre sedan dess, säger Börjesson, som tidigare fungerade som avdelning 2:s arbetarskyddsfullmäktig.

Göteborgs oljehamn blev i stadens ägo. Sedan år 2012 har hamnens containerverksamhet drivits av APM Terminals, som ägs av världens största fraktrederi A. P. Møller-Mærsk med dansk bakgrund.

De stora fruktar fackföreningsrörelsen

Garanterar den skandinaviske ägaren inte fackföreningarna någon form av förhandlingsstyrka?

– Vadå, garanterar det? frågar Börjesson snett leende och fortsätter: – Vår erfarenhet är att ju större företaget är, desto svårare blir det att verkligen förhandla om någonting. När det till exempel finns nerfallande problem med arbetstiderna, får jag ett förslag som antingen kan godkännas eller förkastas.

Som exempel nämner han utvecklingen av antalet fast anställda kring hamnens containertrafik under APM Terminals tid. År 2017 avskedades 69 stuvare, ungefär en tredjedel av det totala antalet. Vad är läget fem år senare?

– Vi har cirka 200 fast anställda på containersidan, hyrd arbetskraft och personal som inkallas vid behov är cirka 150. När containertrafiken ökar, kommer det fartyg till hamnen som inte är märkta i teckningen om anländande fartyg.

– Dessa fartyg, som man inte har kännedom om i förväg, ställer ett plötsligt behov av arbetskraft, alltså oförutsedd övertidsarbete. Det försämrar orkandet i jobbet, säger Börjesson, som fungerat som avdelningsordförande i 5 år.

Ständigt tryck på att springa hårdare

Även om arbetarskyddsfrågorna i sig är i ordning vid containerterminalen och det sker få fysiska olyckor, ökar den psykiska pressen på grund av oförutsett övertidsarbete.

– Ett lönsamt företag som APM Terminals borde ha mer ansvar för sina anställda. Under det kommunala ägot tog företaget heltäckande och långsiktigt hand om anställdas välmående.

– Nu är APM Terminals tanke: man måste springa hårdare hela tiden, resonerar Börjesson.

Han säger att den hårdare takten också gäller lokala cheferna, och kanske deras chanser att förhandla med fackförbundet därför är litet. På grund av ökad trafik införde arbetsgivaren en ny arbetstidsmodell för en tid sedan. Eftersom det inte gick att förhandla om saken, förkastade Börjesson och avdelning 2 förslaget.

– Det är svårt att hitta ett fungerande sätt att förhandla om förslagen kommer övre ifrån, där de lokala förhållandena inte är kända. Kanske ett övertidsförbud eller något motsvarande skulle hjälpa i förhandlingarna, funderar Börjesson.

Senast användes övertidsförbud 2017 när arbetstiderna och uppsägningar var på bordet.

Arbetsglädjen går förlorad

Daniel Börjesson hoppas på en överenskommelse om arbetstiderna. Däremot hoppas han också att den ökade arbetsmängden skulle återspeglas som anställningar av fast anställda.

– Fast anställda skapar en starkare arbetsgemenskap där vi-anda och kamratskap kommer till sin rätt. Att endast arbeta med ombytande arbetare tar bort mycket gott från arbetet. Arbetsglädjen är borta, säger Börjesson.

Enligt honom borde ett stort internationellt företag också tänka på den vardagliga sanningen som arbetsgivare: i en bra gemenskap är en anställd mer effektiv och produktiv.

– När folk känner varandra är de mer tillsammans och tar bättre ansvar för vad andra gör. Med hyresanställda och brådskandet efter siffrorna får man inte samma fördelar, tänker Börjesson.

Enligt honom försöker arbetsgivaren också försvaga arbetarnas förhandlingsstyrka genom att utnyttja hamnarbetarnas förening som inte hör till någon centralorganisation.

– Hamnarbetarförbundet har inget eget avtal. Men också de försöker få samma förmåner som våra medlemmar, konstaterar Daniel Börjesson.