Orpo-Purra -regeringens stora och upprepade mål är att omstyra skuldskeppet. Målet i sig är bra, riktningen och medlen är vaga.

Många finländare och AKT-medlemmar följer inte politiken, man har inte behövt. Oavsett vilken regering som varit i makten, har man tagit hand om alla. Nu finns det orsak att följa.

Regeringen spelar i en festlig stämning samma låt som Titanics orkester. Refrängen upprepar 100 000 nya jobb, skuldfartyget, den nordiska modellen.

Näringslivet kan sitta i kaptensbordet, eftersom regeringen uppfyller dess långvariga önskemål. Enligt regeringsprogrammet sänks beskattningen, aktiebesparingsportföljernas skattefrielse stiger till 150 000 euro, företagsstöden får vara i fred och skattegrunden breddas inte. Kanske man inte sen heller är oroad av skuldskeppet?

För fartygets nedre däck är festerna distanta. Bostadsbidraget sänks, arbetslöshetsersättningens självrisk m.a.o. obetalda dagarna ökas, den inkomstrelaterade dagpenningen sänks, barnförhöjningar och tryggheten för åldrande tas bort. Regeringen blundar för att barnfattigdomen ökar.

Man vill nedtysta facken med skuldpratet som ursäkt. Det nedtystas på flera sätt. Anställda berövas möjligheten att förhandla om sina löner. Om regeringens vilja uppfylls, är det endast exportindustrin som förhandlar om höjningar. De andra förbunden skulle inte kunna avtala om bättre – inte någonsin mera. En annan metod att tysta ner, är att strejklagarna skärps och människorna hotas med personliga strejkböter. För det tredje underlättas uppsägningen, och om man inte kan vara säker om sin arbetsplats, dämpas också den personliga rösten. I fortsättningen kan man anställa på visstid utan grund. I mindre företag behöver man inte ens samarbetsförhandlingar och en anställd kan uppsägas endast på sju dagars varsel. Man behöver inte heller ta tillbaka den uppsagda även om ekonomiska läget repar. Det låter som en mardröm, men kan hända var och en. Sådan är Orpo-Purras regeringsprogram. Medlen påstås förbättra sysselsättningen, i praktiken förbättrar man arbetsgivarens position.

Men den nordiska modellen, som arbetsminister Satonen så gärna talar om. För honom betyder det till exempel tvångslagar – som Sverige inte ens haft. Det betyder en exportmodell – som i Sverige är avtalat mellan parterna, inte tvingad i lag.

I den riktiga svenska modellen finns det positiva sidor som skulle vara välkomna i Finland. Som t.ex. praxisen i fallen där arbetsgivaren och arbetstagaren är oense, så bestäms frågan till arbetstagarens fördel. Som t.ex. att bolagsstyrelserna även i små företag har arbetstagarrepresentation. Som det att både arbetsgivar- och arbetstagarparten är bättre organiserad än i Finland - man kan alltså gå med i facket med öppet sinne och parterna värderar varandra. I Sverige förhandlar anställda och arbetsgivare vid samma bord för att skapa gemensam låt för orkestern. Eftersom man förhandlar och avtalar finns det ingen orsak till strejker.

Regeringen spelar fortfarande glatt sina egna låtar. Den styr direkt mot isberget och flytvästarna är utdelade till dem som har råd att betala.

Ännu skulle det finnas möjlighet att förhandla, tänka om och komma överens. Beslut har inte fattats än.

Översättning Kenneth Liukkonen