Inget som nu händer kommer som överraskning, utan är långt planerat. Stridigheterna mellan regering och arbetslivet har noggrant utarbetats i näringslivets kabinetter, också kostnaderna är uträknade. I Björn Wahlroos bok Kuinkas tässä näin kävi? (2019) berättas om tankegångarna år 1991, hur man med hjälp av regeringen skulle pressa facket att sänka lönerna, acceptera bredare lokalt förhandlande och till och med begränsa strejkrätten. På Wahlroos ”lista över saker som på långsikt ska avskaffas” finns också kollektivavtalens allmänbindande verkan. Nu har vi fått en regering som uppfyller alla önskemål.

Orpos regerings arbetslivslinje kan tvinnas med järntråd. Man vill att löntagarna gör jobbet billigare, lönerna måste sänkas snabbt. Anställda ska kunna anställas och sparkas lätt. Arbetslösa ska få lite betalt, så att de går med på vad som helst.

Man vill bli av med avtalens allmänbindande verkan. Det har ingen betydelse att just det garanterar trygga arbetsvillkor i Finland. Så klipper man sönder den finska modellen med små löneskillnader och jämställt välmående. Samhällsfriden kastas ut med ämbaret.

Om Finland uppfattas som ett företag, så är det man gör just nu lokal förhandling. Fackföreningsrörelsen är Finlands förtroendeman, som man vill bli av med. Man vill inte ge några rättigheter – eller befogenhet – att representera de anställda.

Och hur ser dessa riksomfattande lokala förhandlingar ut? Man avtalar int, vi tvingas nu.

När man talar om fackföreningarnas inflytande har man förknippat allt fult och negativt med det. Men om vi ser på verkligheten så använder löntagarna sin makt till exempel vid avtalsförhandlingarna. Vi förhandlar om att få extra lön för att köra jättelastbilar. Och verkligen, detta till exempel var omöjligt för en liten yrkesgrupp att få igenom i förhandlingarna. Som motvikt krävdes mycket större offringar av totalt alla förare. Arbetsgivarna har en exceltabell och ett pris för allt, inklusive förarnas viloperioder. Nog är det hårt, och nog är det skamligt, nämligen makten som arbetsgivarna brukar.

När makten är Björn Wahlroos makt, är det som bubbelbad och vinröda sammetstofflor. En man vill fälla hela fackföreningsrörelsen. Borde detta granskas kritiskt?

Regeringen har nu låst sig in i ett nödrymningsrum som den inte kan ta sig ur. Arbetarrörelsen har gett tips, erbjudit kompromisser och visat vägen på kartan – långt över Långabron. Dörren skulle öppnas med dessa.

Översättning Kenneth Liukkonen