Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Evästeasetuksesi on tallennettu.
Siirry etusivulle
Aihe: Redaktionellt

Me, myself and I – jag, jag och jag

Julkaistu

Sini Silvàn

päätoimittaja

EN AV DE MEST motbjudande tv-reklamerna för tillfället säljer med idén ”för att jag vill”. Bra med reklamen är att den väcker dig till att tänka på varför det känns så fel.

Inte åtminstone det finska välfärdssamhället eller Finlands rykte i världen har byggts med utgångspunkten ”för att jag vill”. På arbetsmarknaden byggdes under årtionden den finska succén. Man hade förstått att landet är litet, och egoism inte lönar. Fast man har drivit egna intressen har man alltid också sett helheten. Genom att förhandla har man säkrat en gemensam riktning och samhällsfrid.

NU HAR ANDAN FÖRÄNDRATS. I regeringsprogrammet har införts näringslivets djuphalsars viskan ”för att jag vill”. Det finska arbetsmarknadssystemet vill rivas, påskyndat. Inte för att balansera ekonomin, utan för att man vill tysta fackföreningsrörelsen som ju endast är irriterande. Näringslivet gnäller för att den inte fått diktera som den vill, utan hamnat komma gemensamt överens.

Arbetsmarknadssystemet har kritiserats av att vara styvt. Att stampa på stället är inte endast arbetstagarpartens fel. När löneökningarna varit små, kunde man trots allt ha åtminstone utveckla arbetsmiljön och förhandlingskulturen. I Finland har anställda inte stigit till företagsledningen på samma sätt som i vårt kära grannland Sverige. Där ses anställda som partners som kan tas med i diskussionen. Om man ​​vill ha något från Sverige, låt oss börja med att ta med personalrepresentation i företagsledningen.

Reklamen väckte – och nu är det bra att vara vaken. Regeringen vill förändra mycket och snabbt. Mellan raderna i regeringsprogrammet avbildas en mänskosyn där den anställde inte egentligen är en partner, utan främst en börda, eller i alla fall en person som bättre motiveras av en käpp än morot. Personalen ska avskedas lättare, anställas oftare tillfälligt och permitteras enklare, och helst utan samarbetskrav. Om arbetet slutar bör det ersättas billigare. Man vill avtala lättare lokalt, alltså med andra ord svagare, utan förtroendeman och utan dennes uppsägningsskydd. Samtidigt förlorar man allmänbindande verkan som med badvattnet bortspolat barn. Snart har arbetstagaren inget minimiskydd alls. Detta är snabba uppfattningen av regeringsprogrammets arbetslivsreformer.

REGERINGEN HAR GÅTT med i ”jag vill” –linjen, utan att många riksdagsledamöter ens insett att man på detta sätt nedbryter förutom konsensussamhället, också känslan av social trygghet. Man river något som inte skapats endast av anställda, utan tillsammans.

Fackföreningsrörelsen arbetar för de svagare. Det är bakgrunden också till sympatistrejker och politiska strejker, som nu är så omoderna. Man gör det inte bara för att ”jag vill”, utan tillsammans, för andras del, då vi ställs inför det orimliga.