Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Tällä sivustolla käytetään evästeitä

Tämä sivusto hyödyntää toiminnan kannalta välttämättömiä evästeitä sekä sivuston kehittämisen mahdollistavia tilastointievästeitä. Joidenkin sisältöjen näyttäminen voi lisäksi edellyttää markkinointievästeiden hyväksymistä. Lue lisää käyttämistämme evästeistä.​​​​​​

Evästeasetuksesi on tallennettu.
Siirry etusivulle
Aihe: Redaktionell

260 förhandlingars omgång

Julkaistu

Sini Silvàn

päätoimittaja

TVÅHUNDRASEXTIO, så många gånger satte sig Bil- och transportarbetarförbundets representanter ner vid kollektivavtalsförhandlings- och medlingsborden med arbetsgivarförbunden. Så förhandlades AKT:s kollektivavtal denna omgång. Siffran innehåller inte ens förbundets interna möten.

Näringslivet och företagarorganisationerna driver i regeringsförhandlingarna en romantiserad idé om lokalt förhandlande. Som mål i regeringsprogrammet har framhållits inskränkningar i strejkrätten, försvagande av förtroendemannasystemet, ändringar i arbetstidslagarna och allmänt bindande kollektivavtalen.

Om kollektivavtalsförhandlingarna skulle utspridas på företagsnivå, skulle förhandlingarna vara tusentals. Vill man i varje företag verkligen skilt utlista till exempel semester, semesterersättning, sjuklön, tilläggen, föräldraledighetsersättningar, pauser och arbetstider?

Förhandlingar på företagsnivå skulle kräva ett starkt förtroendemannasystem, så det är inte ett under att man också vill bryta det. Eller är målet att göra alla anställda till en slags entreprenörer som förhandlar om egna villkor? Arbetstagarens sista trygghet är arbetslagstiftningen, som för närvarande är ett svagt skydd. Arbetslivsforskarna Satu Ojala och Markku Sippola ser utvecklingen som hård: ”vägen kan leda mot Estlands och Rysslands håll, bort från den nordiska förhandlingskulturen.”

I DET FINSKA KOLLEKTIVAVTALSSYSTEMET finns en sorts inbyggd jämlikhet. Förhandlingssystemet kompenserar bristen av att personalen inte är representerad i företagsledningen. Allmänt bindande verkan betyder jämlikhet mellan anställda oavsett arbetsplatsen. Det säkrar arbetstagarnas ställning i ett system där arbetsgivaren har ett starkt direktions- och tolkningsföreträde jämfört med referensländerna.

I arbetslivets förändring vill näringslivet endast ha gräddan ur tårtan. Frihet i lokalt förhandlande betyder arbetsgivarens frihet, tydligen också friheten att definiera vad som diskuteras i regeringsförhandlingarna. Är det bättre att diskutera allt för hårda arbetsvillkoren, för låga lönerna och arbetsuthålligheten istället för lokalt förhandlande? Dessa kan också tas itu med i förhandlingssystemet.

Enligt internationell forskning främjar centraliserade förhandlingsmodeller sysselsättningen. Kollektivavtal skapar också arbetsfred. Om förhandlingarna vore lokala – skulle arbetsfreden ingås en arbetsplats i taget.

OCH DET VIKTIGASTE. Lokalt förhandlande är möjligt redan nu, om man vill komma överens om bättre arbetsvillkor.

Man kunde också ställa frågan så här: köper du mat med hemleverans från företag vars förare söker sin egen mat från brödutdelningen? Skulle du ändå hellre köpa från företag vars förare får kollektivavtalsenlig lön? Dessa finns också.